Jag minns första gången jag kände det
Jag var 19 och hade precis börjat på universitetet. Alla runt mig verkade veta exakt vad de gjorde. De ställde smärta frågor på föreläsningarna. De hade redan läst kurslitteraturen. De pratade om framtidsplaner som om de hade en hemlig manual jag aldrig fått.
Och jag? Jag satt där och försökte se ut som att jag förstod. Jag googlade ord i smyg under föreläsningarna. Jag sa "mm, absolut" när någon frågade om jag hade koll på tentan – när jag egentligen inte ens visste vilken bok vi skulle läsa.
Det tog flera år innan jag förstod att nästan alla kände likadant. Att den där "manualen" inte existerar. Att de flesta fejkar tills de faktiskt lär sig.
Vad är egentligen imposter-syndromet?
Imposter-syndromet – eller "bedragarfenomenet" som det också kallas – är känslan av att du inte förtjänar din framgång. Att du på något sätt lurat dig till där du är. Att det bara är en tidsfråga innan någon avslöjar att du egentligen inte kan någonting.
Det lustiga (eller snarare tragiska) är att det ofta drabbar kompetenta människor. De som faktiskt har koll. De som presterar. De som andra ser upp till.
"Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag vet." Det där citatet brukar tillskrivas Einstein. Och om han kände så – ja, då kanske det är okej att vi andra också gör det.
Varför känns det så verkligt?
Okej, ska vi vara ärliga här? Det finns några anledningar till att imposter-syndromet är så jäkla övertygande:
- Du ser andras utsida, men din egen insida. Du vet om alla dina tvivel, misstag och osäkerheter. Men du ser bara andras polerade fasad.
- Du minns dina misslyckanden bättre än framgångarna. Den där gången du sa något dumt på mötet fastnar. De 47 smärta sakerna du sa – de glömmer du.
- Du flyttar målstolpen. Varje gång du lyckas med något höjer du ribban. "Okej, men det där var inte så svårt. Det RIKTIGA testet kommer nu."
Det här hjälpte mig
Jag tänker inte säga att jag är "botad" från imposter-syndromet. Det dyker fortfarande upp. Men jag har hittat några saker som faktiskt hjälper:
1. Prata om det
Första gången jag sa till en studiekompis att jag kände mig som en bluff, skrattade hon. Inte åt mig – utan för att hon kände EXAKT likadant. Det där samtalet förändrade allt. Plötsligt var jag inte ensam längre.
2. Samla bevis mot din inre kritiker
Din hjärna är bra på att hitta bevis för att du suger. Så du måste aktivt samla motbevis. Skriv ner komplimanger du får. Spara mejl där någon tackar dig. Titta på dem när tvivlet slår till.
3. Acceptera att du inte behöver veta allt
Det här var stort för mig. Jag trodde att "riktiga" experter visste allt. Men de mest kompetenta människorna jag mött säger "jag vet inte" hela tiden. Det är inte en svaghet – det är ärlighet.
4. Gör det ändå
Det här låter kanske som något Marcus Ek skulle säga, men: du behöver inte känna dig redo för att agera. Rädslan försvinner inte av att vänta. Den försvinner (lite) av att göra.
Till dig som känner igen dig
Om du läser det här och tänker "ja, men JAG är faktiskt en bluff" – då vill jag att du stannar upp en sekund.
Bluffar söker inte upp artiklar om imposter-syndromet. Bluffar reflekterar inte över sin egen kompetens. Bluffar bryr sig inte om att bli bättre.
Det faktum att du oroar dig för att inte vara tillräckligt bra är, ironiskt nog, ett tecken på att du antagligen är det.
Du behöver inte ha allt på plats. Ingen har det. Vi går alla runt och improviserar och hoppas att ingen märker. Skillnaden är att vissa är bättre på att dölja det.
Så nästa gång du sitter i det där mötet och alla verkar ha koll – kom ihåg: minst hälften av dem känner precis som du. De är bara bra på att nicka övertygande.
Du är inte ensam. Och du är inte en bluff. Du är en människa som lär sig – precis som alla andra.
